Då var vi äntlingen (får vi säga denna gången) hemma igen. Denna resa får nog utses till en av våra absolut sämsta resor, inte för att vädret var dåligt eller att hotellet var kasst, utan för att Anton var sjuk. Det började redan när vi kom ner, Anton var väldigt trött, ville varken äta eller dricka, ville helst bara ligga och sova/vila. Ni som känner Anton vet att han inte direkt är den som frivilligt sitter stilla, om det inte visas Pingu vill säga. Dagen efter vi kom ner bar det därför av till läkaren, som efter en skrikande undersökning (det var alltså Ant0n som skrek inte läkaren) så konstaterades halsfluss. Jag fick därför kasta mig i en taxi och bege mig till Puerto Rico och inhandla penicillin och annat smått och gått som han skulle inta. Sen blev det så sakteliga bättre och på lördagen när vi var på återbesök var febern borta, maten gick ner och Anton var ganska pigg. Inte i närheten av hans gamla jag, men kanske inte så konstigt när han nu nästan har gått ner 1,5 kilo (15% av sin tidigare vikt!!).

Dock orkade han vandra runt lite på hotellet och ta sig bort till lekplatsen där han verkligen trivdes som fisken i vattnet. Så mycket bad blev det dock inte på resan, vilket var synd eftersom han älskar och bada och vi inhandlade en uppblåsbar krokodil som vi hade tänkt att han kunde leka med. Jaja vi får vi använda den i Löderup i sommar istället. Sen i söndags kändes det som vår lilla kille äntligen var tillbaka, han hade mer energi och framför allt så åt han ordentligt. Han satt t.o.m. själv och åt vid bordet och smackade förnöjt när han tryckte in matbit efter matbit. Men säg den glädjen som varar för evigt, redan natten till måndag blev har sämre, han började kräkas och diarrén formligen forsade ur den lilla späda kroppen. Det var verkligen jätte synd om honom, han hade verkligen ont. Eftersom han kräktes stannade inget i kroppen, varken mat, dryck eller medicin. Detta gjorde att han helt slutade både äta och dricka och vi fick tvinga i honom dryck m.h.a. en spruta.

Eftersom penicillin har en förmåga att slå ut hela magen så ringde vi hem till BVC för att få lite råd, rådet var att fortsätta med medicinen och försöka hitta pro viva eller något liknande och få det i honom. Men hur får man i något i någon som för det första vägrar öppna munnen för något, spottar ut de som väl kommer in eller om det skulle komma ner i magen kräker upp det? Han blev med andra ord inte bättre och på tisdagen var vi tvungna att återuppsöka läkaren, denna gång var läkaren mer orolig men hon förslog att vi skulle prova en ny penicillin och få medicin för att stoppa diarrén och kräkningarna. Jag begav mig därför snabbt iväg till Puerto Mogan (hade tydligen också ett Apotek och låg lite närmare) fick tag i den nya medicinen och snabbt hem igen. Anton hade dock redan somnat och vi fick vänta någon timme innan vi fick i honom ny medicin, försökte då även få i lite mer mat men det gick så klart inte. Han somnade sedan igen och nu började vi bli ordentligt oroliga, han var nu så mager att han såg ut som ett Somalia barn (kanske inte politiskt korrekt att skriva så men förmodar att de flesta ser framför er vad jag menar), hans revben sticker ut och han har fått liggsår på ryggraden. Vi bestämde oss därför att gå på läkarens andra förslag att åka in till sjukhuset. Så tillbaka till läkaren som ringde till sjukhuset och skickade med oss en massa papper. Tror inte de har uppfunnit datorn i Spanien ännu, eller i alla fall inte nätverk för allt ska ut på papper och gärna handskrivna! Läkaren, eller rättare sagt sjuksköterskan på läkaremottagningen ringde även efter en taxi, var en person som hon kände som även skulle hjälpa oss in på sjukhuset och stanna kvar och köra oss hem om det var så att det inte skulle ta så lång tid.

En timme senare var vi i Las Palmas och på barnsjukhuset, jag kan lova att det inte var en fröjd för ögat. Ett väldigt nergånget hus med en massa läkare och sjuksköterskor som inte talade engelska. Vi kom dock in ganska snabbt och efter att ha fått byta läkare eftersom den första i det närmaste inte talade någon som helst engelska så fick vi en kvinna som gjorde så gott hon kunde för att göra sig förstådd. Hon började att lyssna på honom och titta honom i öron och svalg, precis som alla andra, som vanligt uppskattade in Anton detta, han skrek i högans sky. Läkaren gick därefter iväg och en ny läkare kom för att också lyssna. Hon förklarade därefter att hon trodde han fått lunginflammation och ville röntga hans lungor. Efter en stunds väntan kom en person och bad oss sätta Anton i en vagn, vi fick inte bära honom, vi förstod då inte vad det innebar. Vi åkte iväg genom de nergångna korridorerna och upp till röntgen, där var det stopp, för oss, inte Anton. De körde iväg Anton och vi fick inte följa med, vi kunde bara hjälplösa stå och höra hur Anton skrek några rum bort.

Efter ett tag kom de tillbaka med honom och han var då fortfarande ledsen och arg. Det märktes tydligt att han var arg på oss som lämnat bort honom. Därefter gick vi ner igen, denna gång fick vi dock bära honom. Sen var det dags för blodprov och återigen togs han ifrån oss och vi fick stå några rum bort och hjälplösa lyssna på hans hjärtkrossande skrik. När han kom tillbaka var han än mer rödgråten och hade händerna intejpade och redo för att få dropp. Vi hamnade nu i en sal som kan liknas vid de barnhem man sett på tv från bl.a. Rumänien, det var verkligen en gräslig upplevelse. Anton fick ligga i en säng och bredvid honom på en obekväm stol fick endast en förälder vara. Den andra föräldern, fick snällt sitta och vänta på en ännu mer obekväm stol ute i ett spygrönt väntrum.

Läkaren sa nu att vi måste stanna i några timmar och att det även kunde vara så att vi måste stanna hela natten, det var nu även risk att vi skulle missa vårt flyg hem. Jag ringde därför SOS International som verkligen var väldigt bra att ha att göra med, det ända trista var att vi inte ringt dem tidigare eftersom de då skickat oss till ett privatsjukhus och inte det allmänna sjukhus vi hamnat på! Så ett råd till alla som är utomlands och behöver söka upp sjukhus kontakta SOS International innan ni åker in så kan de säkert rekommendera er vilket sjukhus ni ska åka till. Vi fick hur som helst en SOS läkare utsedd och de skulle ta hand om allt vad gällde betalning till sjukhuset och om det behövdes ombokning av flyg och bokning av hotell.

Nu gick det som tur var inte så långt att vi missade flyget hem utan under natten bestämde sig läkaren plötsligt att skriva ut Anton, vi fick ny penicillin, en inhalator som han skulle ta var 4-6 timme samt en massa näringsdryck. Därefter var vi fria att åka, vi tog första bästa taxi och en knapp timme senare var vi tillbaka på hotellet och efter snabbt packat väskorna kunde vi lägga oss utmattade i sängen. Kl 05.45 tyckte någon att vi hade fått tillräckligt med sömn, då gick nämligen brandlarmet igång! Jag var nu helt säker på att någon djävlades med oss och verkligen ville förstöra vår resa I 30 min höll det på att tjuta, dock brann det inte och vi kunde sova en timme till innan det var dags för frukost.

Resan hem gick sedan bra, Anton var trött under hela resan, men vad annars kunde man förvänta sig. Dock var han otroligt duktig på planet, även om han hade ont, vi tvingade i honom både det ena och det andra så blev han bara riktigt ledsen när diarrén kom och han var tvungen att ligga inne på flyplanstoaletten medan Erika försökte få honom ren.

Det blev minsann ett långt inlägg, men summa summarum det var en KASS semester! Anton är bättre idag med inte på något sätt den vanliga pigga och glada Anton, han är slö och även om han leker med sina leksaker så är det med långsamma rörelser. Vi ska därför in till barnakuten så fort han vaknat och förhoppningsvis fått i sig lite välling, han är som sagt så mager nu så han har inget kapital att ta från om han skulle fortsätta vara sjuk eller få en ny sjukdom.