Inatt var det den värsta natten hittills.

Kvällen var fylld av en sur Anton som inte ville äta, inte sova, inget alls faktiskt…och ännu surare föräldrar. Fortsatte med en rörig natt: Anton ville äta vid 11, 2.30 och 6.30… inte så farligt men det var inte pga Anton, utan pga mjölken inte ville rinna till (utdrivningsreflexen vill liksom inte) som det var kaos = Anton blev arg och skrek och skrek = Jag blev frustrerad och rädd att mjölken sinat = Jag grät mer än Anton(vilket INTE gjorde att mjölken rann bättre) = HEMSK natt!!!

Hatade mig själv och mina bröst (vilket naturligtvis inte gjorde det bättre) och kände mig hemsk hemsk. MAn är inte så klok då mitt i natten, snarare helt bäng!

Men till slut rann det till och Anton åt sig mätt, han somnade iaf. Behöll honom i vår säng tätt tätt, hade dåligt samvete för att jag blev så upprörd (vilket naturligtvis Anton kände) . Men jag blev SÅ rädd att mjölken sinnat och att jag inte skulle kunna amma mer(vilket gjorde mig helt olycklig) Rädd att han inte fått tillräckligt. Vet att han ätit mindre nu en vecka och att han verkar vilja äta upp sig (så är väl det som gör att han vill äta oftare)men ändå orolig.

Till morgonen hade han en jättetung blöja och idag har har både bajsat och kissat mycket – så of course fick han väl i sig ordentligt. 
Läste på ”Amningshjälpens” hemsida att utdrivningsreflexen kan bli hämmad ibland, pga stress eller att man är ledsen. Det gäller bara att fortsätta försöka. Läste även att mjölken inte kan sina bara sådär… skönt att veta, till nästa gång.

Idag har det varit bättre, vi har tagit det lugnt lugnt och jag har haft Anton nära nära.  Har inte varit några problem med amningen idag… Dock är jag fortfarande ledsen men det hjälper ju att gråta lite  och skriva av sig här.

Tack goa mammor (Carina och Louise) för era inlägg!!! Skönt att höra/läsa och tröstar MYCKET!!! Ni är underbara att ha!