Tog en fika med gulliga E och hennes lille H som bara är 2 månader, igår. Mysigt.
E har haft det ganska jobbigt med amningen med H. Även med sömnen och så… det har helt enkelt inte varit en sån lätt start …som för det mesta INTE är, har jag förstått – men man hör ju oftast bara om hur ”underbart det är att få barn”.

Det ÄR underbart att få barn! Men det är också ofta kämpigt. OCh nu när Anton är 10 månader – så minns jag knappt den första tiden, men den var joooooobbig! Underbar men jobbig. Speciellt de 3 första månaderna.

Som E sa igår: ”det känns ofta som jag är rädd för H. Rädd för vad han kan tänkas göra, inte göra, vad som kan hända… etc”
OCh det är så sant! Så kände jag också (och känner fortfarande ibland). Det händer så mycket med bebisen, man hinner inte riktigt med. När man väl har vant sig vid något, så ändras det eller så kommer det något nytt. Och innan de är 3 månader har de ju ofta inte mycket till rutiner – så man vet inte när och om de ska sova, äta eller finna sig i att ligga på filten eller vagnen, från dag till dag.

Man vet att man ska vara lugn – då känner bebisen det också. De kan liksom lukta sig till om man är stressad. Men ändå kan man inte slappna av.

Anton och jag har bra rutiner nu.
Jag hinner ofta det jag ska. Jag kan ta en dusch även när jag är själv med honom (även om det blir rätt blött i badrummet för Anton ska ju naturligtvis titta in hela tiden ) jag hinner alltid äta frukost och lunch. Vi kommer ut och går varje dag. Jag hinner göra ärenden. Glömmer sällan saker när vi ska ut (typ blöjor och så). Livet rullar på. Det har blivit betydligt lättare. Inte för att det händer mindre med Anton, nej ack nej, det händer ju mer och mer. Men jag har lärt mig att handskas med det. Jag är inte så rädd längre…. Bara lite.

Det är underbart med barn! Men pyttsan att det var så lätt som man trodde (även om jag inte trodde det skulle bli en dans på rosor) – det är inte alla barn som sitter snällt i vagnen och ler, inte alla mammor som hinner borsta håret och ha på sig hippa kläder och gå på stan och dricka latte. Nope. Men det blir mer och mer hanterbart efter hand. Och mitt barn, min Anton blir bara mer och mer underbar för varje dag – vad gör det att jag har skitit hår när hans runda armar virar sig min hals och han låter mmmm?! DET är livet!

Lund är okej, kan nog börja trivas här till slut. Vi börjar hitta här, går inte vilse längre .

Går mina rundor med Anton-Panton i vagnen (och han är nöjd så länge där är tillräckligt att titta på) och besöker en och annan gunga när vi har lust och tid.

Men en sak kan jag inte förlika mig med.
I Malmö var dt alltid folk på lekplatserna, oftast massor med mammor och barn. I Lund är det TOMT!

Var tusan är alla människor???

Jag förmodar att det blir bättre när vi flyttar till nya huset – där bor det ju en hel del barnfamiljer… och jag kan tänka mig: en hel del mamma- eller pappalediga.

Men just nu får vi gunga ensamma.